Äldreomsorg, Jun 28, 2019

Sjukhusclowner i vården läker med lek

Genom humor och skratt dämpar de rädsla och stress hos sjuka barn. Varje vecka besöker de rödnästa multiartisterna olika barnsjukhus runt om i landet – och på senare år har sjukhusclowner även blivit vanligare inom demensvården.

Skratt kan finnas även i den djupaste sorgen. Sjukhusclowner arbetar för att personerna de möter ska få koppla bort det tunga för ett tag. De är inga lustigkurrar eller gycklare men professionella artister som är vana att möta människor i kris. Glädje är en allvarlig sak och genom humor och fantasi dämpar de rädsla och stress hos sjuka barn och deras anhöriga.

Fenomenet sjukhusclowner har sin bakgrund i USA. I Stockholmsregionen har man arbetat med clowner på sjukhus i 20 år. Några som har sysslat med verksamheten sedan starten är Clownmedicin – en ideell och bidragsfinansierad förening. Två av deras clowner besöker varje dag Astrid Lindgrens barnsjukhus. Clownerna möter varje vecka sjuka barn, äldre med demenssjukdomar och personer som vårdas palliativt.

När Clownmedicin startades i slutet av 90-talet fanns det till skillnad från nu en viss skepsis mot konceptet hos sjukhuspersonalen. Eva Riepe var med och grundade clownverksamheten. Hon har i en intervju sagt att hon tycker att det var modigt av överläkaren att våga prova fastän han var osäker och faktiskt inte visste hur det skulle fungera.

Bemötande är själva grundbulten i sjukhusclownens uppdrag. Det gäller att kunna känna av läget och improvisera. I en artikel i Dagens Nyheter förra året beskriver Eva Riepe clownarbetet som ett utmanande och oförutsägbart jobb där man behöver vara totalt närvarande – men samtidigt ha en viss distans.

– Många säger att om man inte blir berörd ska man sluta med yrket, men blir man för påverkad sliter det för mycket. Vi möter så många svårt sjuka barn och vuxna med familjer som sörjer. Det är viktigt att vara inkännande, men utan att drabbas själv. Det gäller att hitta den där balansen om man ska orka i längden. Fast ibland går det helt enkelt inte att skydda sig. Vissa familjers öden bär man för alltid med sig, säger hon i intervjun.